Jag har vart ute som icke-straight i över sex år, men när jag väl insåg att jag inte var heterosexuell så kändes det då som att jag kom på det väldigt sent. Jag var 18 och skulle snart ta studenten. Redan under tonåren hade jag flera gånger tänkt "skulle jag kunna vara bisexuell?" men stängde alltid igen och tänkte "nää killar är för snygga för det"  med en gång. Men när jag en dag vände på det, frågade mig själv "är jag bisexuell?" och intalade mig själv att "jo men jag är nog det" så fick jag något av en livskris. Vem fan är jag? Satt sen uppe halva natten och försökte googla fram hur man vet om man inte är straight. Det fanns inga konkreta svar, det gör ju inte det på den frågan. Jag försökte att inte grubbla för mycket och gick sen och la mig.

När jag vaknade upp morgonen efter hade det hela landat. Jag är bisexuell. Jag kan fan vara tillsammans med en person oavsett kön. Sen kände jag mig så oerhört trygg i det hela, vilket jag insett är ett stort privilegium. Jag visste att mina föräldrar skulle älska mig oavsett, att mina kompisar bara skulle tycka att det var roligt för mig att jag insett det. Långt ifrån alla har det så. Jag hade verkligen tur.
Jag hade aldrig några komma ut-samtal med mina föräldrar, jag tror jag lät de dra de ur mig. Inte för att jag skämdes, det kändes dels lite svårt att ta upp det naturligt men jag kände också att det inte spelade så stor roll. Kom jag hem med en tjej så skulle de förstå att jag inte var straight, Men det var ändå skönt att de visste kände jag, och precis som jag trodde var de fullt förstående.

Efter det har jag gått fram och tillbaka i min sexualitet. Jag trodde ett tag att jag var lesbisk och bara gillade tjejer, insåg sen att nää det stämmer faktiskt inte. Nu är jag 110% säker på att jag är pansexuell, alltså att jag kan attraheras av personer av alla kön och icke-kön. Jag brukar också använda mig av ordet queer, som kan tolkas lite olika, men för mig betyder det att jag har en sexualitet som inte är heterosexuell, antar jag. Att jag har vart tillsammans med en cis-man i över ett år nu (och som jag kommer fortsätta vara tillsammans med en lång tid framöver hoppas jag) gör mig absolut inte till mindre queer, även om många vill tro det. Men jag är en stolt queer person i ett förhållande med en man, det är inget "heterosexuellt förhållande", det är ett förhållande. Ett mycket fint sådant. Och det är väl det viktigaste?